Vi har några barn som vi regelbundet träffar, leker med, sjunger sånger, kramar och hjälper dem med deras läxor. Så gott det går pratat vi med dem, men eftersom engelska är deras tredje språk blir konversationerna ungefär hur är det, hur många bröder och systrar har du. Försöker man med möter man osäkra ögon och tveksamma svar (hur har din dag varit). En del är väldigt begåvade och andra är väldigt flitiga.

De bor i en liten bergsby i norra Indien, just där Himalaya börjar. De bor i enkla hem - eller åtminstone vad vi i svenska mått skulle kalla enkla - och jag skulle gissa att de är ganska fattiga. Indien är ett enormt land och allting varierar från plats till plats. I det här fallet innebär det att barnen vi har lärt känna får en sämre utbildning än på vissa andra platser i detta enorma land (i vilken utsträckning vet jag inte).

En dag tog vi med oss en jordglob och pratade lite om världen. Mot slutet skickade vi runt den, lät dem själva berätta om en plats de vill besöka och vad de vill göra där. De allra minsta ville bo kvar i sin by och bli lärare, många ville till USA, andra till Afrika (verkar som att Afrika betraktas som ett land inte bara i Sverige), nån ville till Delhi för att åka tunnelbana och nån ville till Sverige och bli läkare.

Drömma är inte riktigt något man gör på samma sätt här. Vem du ska gifta dig med bestämmer dina föräldrar, valmöjligheterna kring vad du ska göra med ditt liv är ganska med begränsade och som indier har du svårt att släppas in i andra länder utan cash, mycket cash även i svenska mått mätt.

Jag vet inte om dessa barn någonsin kommer få se sina drömmar bli verklighet någonsin. Kanske någon av dem. Som svensk eller västerlänning har du oändligt mycket fler möjligheter än dem. Jag tycker du ska ta dina drömmar* på allvar, de där som du egentligen inte vågar drömma och sluta se dem som omöjliga. Ge dem en chans eller ännu mer, kämpa för dem!

* ja, du och jag tycker förmodligen inte lika om vad som är "bra" eller "vettiga" drömmar, men den diskussionen tar vi inte nu, förmodligen aldrig.

På morgonen har vi ett bibelstudium, läser psalm 146 och konstaterar att Gud är för rättvisa och därför är det även något vi ska jobba för. Eller som vers 9 uttrycker det: "Herren bevarar främlingar och styrker faderlösa och änkor". Och så inser vi att juste, de två kvinnor vi ska hjälpa i dag med att måla är ju båda änkor, det är att ta studiet nästa steg. Att inte bara snacka och drömma utan också handla - att det finns möjlighet till att handla. Det är en sak jag gillar med att vara i Indien.